En nämnd hade gett dispens från strandskyddet för två parkeringar (nedan nr II och III) och som villkor föreskrivit att parkeringarna ska vara allmänna och hållas fria från skyltar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att vistas eller använda parkeringarna. Parkeringarna låg inom en byggnadsplan, numera detaljplan, från 1964. I länet hade länsstyrelsen år 1980 beslutat att strandskydd inom byggnadsplaner gäller på allmän plats (parkmark och vägar) intill 100 m från strandlinjen.
Sökandens överklagande – med yrkande att villkoret skulle upphävas – avslogs av länsstyrelsen och MMD. I MÖD angav sökanden (en samfällighetsförening) att dispens för parkeringarna medgetts i en lantmäteriförrättning och att villkoret inte var förenligt med det beslutet. Att upprätta en parkering tillgänglig för allmänheten stred enligt föreningen också mot dess stadgar och den har därmed heller inte faktiska eller rättsliga förutsättningar för att klara villkoret.
MÖD:
En förutsättning för att föreskriva villkor är att dispensbeslutet avser en åtgärd som är förbjuden inom strandskyddat område.
Råder strandskydd? Parkering II ligger inom område för trafikändamål (betecknat Thp) på område som inte får bebyggas (s.k. prickmark). Sådan mark faller inte inom begreppet allmän plats. Parkering II ligger därmed inte inom strandskyddat område enligt länsstyrelsens beslut från 1980. Nämnden borde därför inte ha beviljat dispens. Dispensbeslutet – och därmed villkoret – ska upphävas för parkering II. Parkering III ligger däremot inom allmän plats och därmed inom strandskyddat område enligt länsstyrelsebeslutet.
Är parkeringen förbjuden (dvs. krävs strandskyddsdispens)? En parkering är en anläggning som kan hindra allmänheten från att fritt beträda området. Dispens krävs alltså för parkering nr III, och har också beviljats.
Finns skäl för villkoret för parkering III? Proportionalitetsprincipen i 7 kap. 25 § MB innebär att villkor för en strandskyddsdispens inte får gå längre än vad som krävs för att syftet med strandskyddet ska uppnås. Strandskyddets syften motverkas av en privat parkering på den aktuella marken. Föreningen har faktiska och rättliga möjligheter att följa villkoret (jfr ex NJA 2006 s. 310, NJA 2004 s 421, MÖD 2009:46, MÖD 2009:2). Dispensbeslutet avseende parkeringen, liksom villkoret, ska alltså bestå.
Rättsfallskommentar:
Notera bestämmelsen i 10 § lag (1998:811) om införande av miljöbalken som anger att strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan inte skall omfattas av strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat. I det här fallet hade dock länsstyrelsen bestämt annat – att strandskydd gäller intill 100 meter från strandlinjen på allmän plats inom byggnadsplan.
Dom M 1394-15 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
