Målet gällde frågan om dispens kan medges i efterhand för en redan uppförd byggnad. Byggnaden är ett kombinerat förråd och bostad och har placerats delvis utanför en tidigare i dispens definierad tomtplats. På fastigheten medgavs 1994 dispens för ett båthus/förråd i ett annat läge vid stranden. Dispensen togs inte i bruk under den tid den gällde men senare uppförs den nu aktuella byggnaden som hävdas vara densamma fast på en annan plats. Markägaren hävdar att en nekad dispens och därmed ställda krav på rivning och flytt av byggnaden skulle strida mot såväl proportionalitetsprincipen som egendomsskyddet. För allemansrätten skulle en sådan åtgärd och inskränkning vara utan reell betydelse samtidigt som det skulle vara ekonomiskt förödande för dem att behöva riva och bygga upp byggnaden på nytt några meter längre in på tomtplatsen. De åberopar även tidigare lämnade myndighetstillstånd och att byggnaden uppfördes på aktuell plats för snart 20 år sedan.
MÖD:
Mark- och miljööverdomstolen gör samma bedömning som underinstanserna när det gäller frågan om särskilda skäl, det finns inget sådant enligt 7 kap. 18 c § MB. De konstaterar vidare att det i tidigare praxis inte har ansetts möjligt att, vid en intresseavvägning enligt 7 kap. 25 § MB, beakta andra omständigheter än de som anges i 7 kap. 18 c-d §§ som skäl för dispens (se bl.a. MÖD 2013:37 samt MÖD M 7801-16). Mot bakgrund av bl.a. Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2018 s. 753 finns det emellertid nu anledning att nyansera bedömningen. HD konstaterar att praxis kring egendomsskyddet i 2 kap 15 § regeringsformen har utvecklats och numera behöver egendomsskyddet få genomslag även vid prövningen av förutsättningarna för dispens från strandskyddet. Det innebär att det vid en intresseavvägning enligt 7 kap. 25 § MB måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i 7 kap. 18 c–d §§ som skäl för dispens.
MÖD skriver vidare att utgångspunkten för den proportionalitetsbedömning som ska göras inom ramen för en intresseavvägning enligt 7 kap. 25 § MB måste dock fortfarande vara att det allmänna intresset av att bevara allemansrättslig tillgång till strandområden för friluftsliv och områden med goda livsvillkor för djur- och växtliv är mycket starkt. Den allemansrättsliga tillgången till naturen, precis som egendomsskyddet, är grundlagsfäst i 2 kap. 15 § regeringsformen. Det ska beaktas att strandskyddet inte avser att inskränka pågående markanvändning, att skyddets syften är långsiktiga och att man ska se till de kumulativa effekterna av dispensgivningen.
Den tidigare meddelade dispensen avsåg ett båthus/förråd på en delvis annan plats. Den uppförda byggnaden har i strid med tidigare medgiven dispens delvis inretts som bostad. Att byggnaden redan har uppförts och att det skulle vara kapitalförstöring och kostsamt att avlägsna den kan inte tillmätas någon egentlig betydelse vid proportionalitetsbedömningen. Ett annat synsätt skulle innebära att den som inte rättar sig efter en given dispens eller utför en åtgärd utan att söka dispens hamnar i ett bättre läge än den som efterlever gällande regelverk. I förlängningen skulle en sådan rättstillämpning riskera att urholka strandskyddet och leda till att dispensprövningen förlorade sin praktiska betydelse. MÖD fortsätter med att om en redan utförd åtgärd avviker från en given strandskyddsdispens eller från vad som skulle kunna godtas vid en helt ny dispensprövning bör det däremot inte vara uteslutet att vid en proportionalitetsavvägning beakta om det finns möjlighet att på annat sätt kompensera för den negativa påverkan som åtgärden medför (jfr 16 kap. 9 § första stycket 3 MB). En sådan kompensation skulle kunna bestå i att mark som sedan tidigare varit ianspråktagen görs allemansrättsligt tillgänglig. Det förutsätter dock att det kan säkerställas att kompensationsåtgärden verkligen kommer till stånd och blir bestående över tid samt att dess avsedda effekt kompenserar det intrång som den olovligt utförda eller annars dispenssökta åtgärden innebär.
I detta fall har den byggnad som avses i dispensansökan delvis inretts för bostadsändamål vilket medför att den ger upphov till en inte obetydlig utökning av hemfridszonen även utanför den yta som byggnaden upptar på marken. MÖD kan även konstatera att det inte
visats att den kompensationsåtgärd som föreslagits kompenserar den utökning av hemfridszonen som den uppförda byggnaden ger upphov till. Domstolen bedömer mot den bakgrunden att den sökta dispensen inte kan beviljas utan att inkräkta på de värden som strandskyddet avser att upprätthålla ens om den skulle förenas med en sådan ny tomtplatsavgränsning som föreslagits. Under sådana förhållanden är ett avslag på dispensansökan inte oproportionerligt. MÖD avslår överklagandet och fastställer länsstyrelsens upphävande av dispensen.
Rättsfallskommentar (red):
I detta mål och M 4793-19 som utgör MÖD 2020:2 har MÖD konstaterat att det kan finnas fall där det bör ges dispens trots avsaknad av särskilda skäl enligt 7 kap. 18 c § MB, men det har inte varit fallet här. Då denna kommentar skrivs har det gått två år sedan domen och det finns ännu inget mål från MÖD där ett sådant ”extra” särskilt skäl har utgjort grund för dispens.
Mål: M 4244-19 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
