En kommun upphävde i detaljplan strandskydd för område planerat för som natur (NATUR) och vattenområde (W). Planbestämmelserna anger att här får badplats och småbåtshamn anordnas. Inom område betecknat med natur får enklare byggnader uppföras för omklädning med mera och i vattenområdet får tio procent av ytan överbyggas med pirar och bryggor. Mark- och miljödomstolen hanterar inte frågan om strandskydd utan upphäver planen på andra formella grunder.
MÖD: Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att kommunen får i en detaljplan upphäva strandskyddet för ett område om det finns särskilda skäl för det och om intresset av att ta området i anspråk väger tyngre än strandskyddsintresset. Kommunen har i detta fall åberopat att det avser anläggningar som för sin funktion måste ligga vid vattnet och att behovet inte kan tillgodoses utanför området. Kommunen har hänvisat till en utredning som förespråkar samordning av båtar till befintliga hamnar och nya gemensamma hamnar istället för fler mindre anläggningar längs stränderna. Platsen ligger mellan två utpekade LIS-områden och MÖD anser att det inte utretts om behovet istället kunde ha tillgodosetts inom något av dessa. Detaljplanen anger att huvudmannaskapet ska vara privat för badplatsen och hamnen som avses förvaltas genom en gemensamhetsanläggning. En sådan är till för att tillgodose ingående fastigheters gemensamma behov, det kan därmed leda till svårighet att uppnå det för denna del i planen angivna syftet att strandområdet och anläggningarna ska vara allmänt tillgängliga. MÖD anser att det därmed inte funnits särskilda skäl för att upphäva strandskyddet och upphäver detaljplanen.
Mål: P 6726-21 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
