Målet avsåg en ansökan om dispens för enbostadshus vid ett dike som anlagts för markavvattning på 1860-talet och som var blåmarkerat på Lantmäteriets topografiska karta.
Byggnadsnämnden beviljade dispens men beslutet upphävdes av länsstyrelsen som inte ansåg att det fanns särskilda skäl för dispens. MMD ansåg att strandskydd inte gäller vid det i målet aktuella diket och att det därmed inte behövs någon strandskyddsdispens samt avvisade ansökan. Länsstyrelsen överklagade till MÖD som tog upp frågan om strandskydd gäller vid detta markavvattningsdike.
MÖD gick inledningsvis igenom strandskyddets historiska framväxt, dess syften samt rättspraxis (MÖD 2008:36, MÖD 2012:4 och F 5418-13) och gjorde därefter sin bedömning.
MÖD om det aktuella diket och förhållandet till artificiella vattendrag generellt: Sökanden och länsstyrelsen är överens om att diket anlagts för att, i sin övre del, avvattna åkrar. Diket, som efter 700 m mynnar i en havsvik är en vattenanläggning som behöver regelbundet underhåll. Det kan också antas hysa naturvärden som bidrar till att skapa en variation och grön infrastruktur i landskapet. Sådana naturvärden skyddas i många fall genom det generella biotopskyddet i 7 kap. 11 § miljöbalken.
Det är inte möjligt att göra några generella uttalanden i frågan om artificiella vattendrag ska omfattas av strandskyddet, liksom det inte alltid är möjligt att dra någon skarp gräns mellan naturliga och artificiella vattendrag. Bedömningen får göras från fall till fall.
MÖD:s bedömning av aktuellt dike: Detta dike har anlagts enbart för att avvattna åkermark. På grund av avrinningsområdets begränsade storlek bedöms vattenflödet i diket, där det passerar aktuell fastighet, som mycket litet under stora delar av året.
När strandskyddet infördes 1950 var syftet att skydda allmänhetens bad- och friluftsliv. Allt talar för att begreppet ”vattendrag” under denna tid inte omfattade grävda markavvattningsdiken. Sedan syftet utvidgades till att omfatta även goda livsvillkor för djur- och växtlivet (1994) kan grävda diken visserligen ha ett intresse ur strandskyddssynpunkt eftersom de inte sällan bidrar till sådana goda livsvillkor. Något uttalande som tyder på att lagändringen 1994 skulle utöka strandskyddet till att gälla även markavvattningsdiken finns dock inte. Då hade ansenliga arealer strandskyddats trots att det bara är själva dikena med dess närmaste omgivning som skulle utgöra skyddsvärda områden. Förarbetesuttalanden om bäckar och tjärnar tyder snarare på att det var mer naturligt förekommande vatten som skulle skyddas sedan syftet utvidgats. Dessutom infördes 1991 bestämmelser om biotopskydd som omfattar bl.a. vattenförande diken i jordbrukslandskapet.
Med hänsyn bl.a. till detta bedömer MÖD, i likhet med mark- och miljödomstolen, att strandskydd inte ska gälla vid det i målet aktuella diket.
Rättsfallskommentar (red):
MÖD:s avgörande omfattar en intressant genomgång av aktuella förarbeten och rättspraxis, se fulltextavgörandet.
När det gäller hur begreppet ”sjö” i 7 kap. 13 § miljöbalken ska tolkas hänvisar MÖD till mål nr F 5418-13.
Notera att när förbud inte råder enligt strandsskyddsreglerna och dispens därför inte behövs, ska en ansökan avvisas. Strandskyddsreglerna hindrar inte att åtgärden utförs ändå.
Lagrum: 7 kap. 13-14 §§ miljöbalken
Dom: M 10756-14 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
