Målet gäller prövning av dispens i efterhand för en brygga samt om dispens inte medges föreläggande om att ta bort bryggan. Bryggan är uppförd som flytbrygga i två delar om vardera 26 meters längd. Den inre delen lades ut 1987 efter att en tidigare pålad brygga av samma längd förstörts vid en storm. Länsstyrelsen fick inför detta in och hanterade en anmälan om vattenverksamhet. Länsstyrelsen meddelade även att dispens inte krävdes för den åtgärd som anmälts. Kommunen har vid tillsyn nu upptäckt att den pålade bryggan ersatts med en flytbrygga och utvidgats till dubbel storlek. Ägaren har då sökt dispens. För den yttre sektionen uppger ägaren att han misstagit sig på gällande lagregler men att han anser att strandområdet redan är ianspråktaget på ett sådant sätt att dispens kan medges med anledning av den befintliga bryggans inre del. Kommunen medger inte strandskyddsdispens och förelägger om att hela bryggan ska tas bort. Ägaren har överklagat till länsstyrelsen och sedan till Mark- och miljödomstolen som båda avslår hans överklagan.
MÖD:
Mark- och miljööverdomstolen inleder med att konstatera att alla parter är överens om att den pålade bryggan som en gång fanns på platsen var uppförd före strandskyddets inträde på platsen 1975 och att den därmed var legalt tillkommen.
Den nu befintliga flytbryggan, både den inre och den yttre delen har uppförts efter 1975 och omfattas därför av kravet på dispens. För att bedömas som en ersättningsanläggning behöver ansökan om dispens göras inom rimlig tid efter att den tidigare förstörts, vanligen brukar ett år anses vara inom rimlig tid. Det ärende som länsstyrelsen handlade 1987 om ”iståndsättning” av stormskadad brygga innehöll en uttrycklig begäran om ”reparation samt ersättning av stormskadad brygga”. Denna anmälan bedömer MÖD därför ha innefattat en begäran om att få ersätta den skadade bryggan med en ny vilket gör att ansökan gjorts i rätt tid. MÖD konstaterar att den inre delen av den nu befintliga bryggan är uppförd på samma plats och är ungefär lika stor som den tidigare pålade bryggan. De bedömer att en flytbrygga har ungefär samma påverkan på friluftslivet som en pålad brygga men har en typiskt sett större påverkan på växt- och djurlivet. Vid den tidpunkt då ersättningsbryggan uppfördes syftade strandskyddet dock främst till att skydda den allemansrättsliga tillgången till stränderna, strandskyddets andra syfte hade inte tillkommit då. Det får därför anses ha funnits skäl för att medge en dispens om frågan prövats vid den tidpunkten. Att dispensansökan prövas i sak först nu, när strandskyddet har ett vidare syfte, bör inte leda till slutsatsen att ansökan ska avslås säger MÖD. I vart fall får omständigheterna för den inre delen av bryggan anses vara sådana att en nekad dispens i detta fall skulle stå i strid med den proportionalitetsprincip som kommer till uttryck i 7 kapitlet 25 § miljöbalken.
MÖD ger därmed dispens för den inre delen av bryggan med det särskilda skälet att området redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften. För den yttre delen av bryggan avslås överklagan och MÖD justerar kommunens beslut så att föreläggandet om borttagning enbart gäller den yttre delen.
Rättsfallskommentar (red): I de flesta andra fall har det bedömts att man inte kan bortse från det andra syftet med strandskyddet när man prövar dispens i efterhand. Det är en vändning av praxis som vägs ihop med proportionalitetsbedömningen, men det här är ju ett mycket speciellt fall med en historia. MÖD bedömer också att ansökan om dispens gjorts till länsstyrelsen 1987. Att länsstyrelsen sagt att åtgärden inte kräver dispens bemöter de inte i domskälen när de nu prövar ansökan. Det hade varit intressant med en bedömning från MÖD om hållbarheten på ett uttalande från länsstyrelsen. En annan utväg hade kunnat vara att man bedömt att den inre delen var legal genom länsstyrelsens uttalande.
Mål: M 4972-20 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
