Målet gällde strandskyddsdispens för ett bostadshus, där en mindre grusväg med en brant ytterslänt skilde platsen från området närmast stranden. Mark- och miljödomstolen ansåg att vägen med den höga branta ytterslänten gör att allmänheten typiskt sett avstår från att passera över den tänkta tomtplatsen. Man påpekar att ytterslänten är en väganordning som tillkommit i samband med anläggandet av vägen. Platsen får därför vara väl avskild från området närmast stranden. Länsstyrelsen överklagade och påpekade att branter och höjdformationer inte utgör skäl för att meddela dispens.
MÖD:
Mark- och miljööverdomstolen delar Länsstyrelsens bedömning att det saknas särskilda skäl för dispens.
Rättsfallskommentar (red):
Enligt prop 2008/09:118 ska den avskiljande effekten, vid tiilämning av punkt 2 i 7 kap 18 c § MB, ha sitt upphov i en exploatering som åstadkommits av människor. Naturliga branter eller höjdformationer omfattas inte av dispensgrunden. Mark- och miljödomstolen påpekade här att ytterslänten är en väganordning som tillkommit vid byggande av vägen. Mark- och miljööverdomstolen kommenterar inte detta.
Dom: M 1126-18 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
